december 22, 2013
Livet efter NaNoWriMo
Det verkar lite grann som att jag avled där, i slutet av NaNoWriMo. Och det stämmer kanske i viss mån. Jag blev en aning urlakad. Sen kanske det också berodde på att jag hetsade mig igenom 50.000 ord på bara 16 dagar, lite överdrivet kanske. Men intressant.
Förutom att delta i NaNoWriMo, som var nytt för mig, prövade jag även ett par andra nya saker. En var att använda mig av Scrivener som skrivverktyg (ok, erkännes – de första dagarna använde jag faktiskt en vanlig WordPad och klistrade sen in i Scrivener tills jag hade hittat till de rätta inställningarna för att slippa versalt I och annat amerikanskt junk i inställningarna). Sen – eftersom jag ”vann” NaNoWriMo – fick jag ju 50% rabatt på Scrivener. Utnyttjade självklart.
Men en annan och mer revolutionerande nyhet för mig var att jag för första gången i världshistorien (trumvirvel) strukturerade mitt manus redan innan jag började skriva! Jag spaltade upp mitt synopsis, från de stora kapiteldelarna och ända ner på scen-nivå. Så att när kalendern visade 1:a november behövde jag inte fundera så mycket längs vägen – jag hade redan själva skelettet klart och behövde bara ösa på med innehåll, beskrivningar och dialog och sånt där. Annars hade det nog inte alls gått lika snabbt att ”tälja ihop” 50.000 ord. Att skriva ”från tomme” brukar innebära att jag stannar och tänker väldigt mycket och ofta, och ibland kan det bli så att man backar rejält i historien och tar bort det föregående kapitlet för att man inser att det inte kommer att funka i slutänden. Det råkade leda åt fel håll osv.
Jag var lite rädd att jag skulle känna mig hämmad och uttråkad bara för att jag redan visste hur historien skulle sluta, men inte alls! Det finns mer än tillräckligt mycket utmaning i att få till scenerna så att de leder rätt, innehåller lagom och tillräckligt osv. Däremot känns manuset fortfarande ganska fragmentariskt, och jag tror att en risk med att dela upp i byggblock via Scrivener är att sammanhanget blir lidande. Det blir som ett pärlhalsband med en rad fristående pärlor – istället för en löpande text där styckena rinner på helt naturligt. Men det är säkert lite ”barnsjukdom” för mig. Mellan varven skriver jag ut hela manuset på papper och läser igenom + markerar ändringar, så då får man en annan känsla för hur det hänger ihop.
Eftersom jag tyckte att Scrivener funkade himla bra tog jag mitt gamla bokmanus och hackade upp det till Scrivener-format. Det behövde skrivas om, lite röd tråd ändras osv, vilket visade sig vara väldigt mycket enklare med hjälp av Scrivener. Nano-manuset är en kärlekshistoria där jag ville få en hyfsad balans mellan hur historien berättas ur hans respektive hennes synvinkel. Så då färglade jag alla scenerna efter vem som berättade dem. Men mitt gamla manus tog jag istället och färglade efter ”skriva-om-status”. T.ex. att en scen behövde skrivas om lite grann (gult), ganska mycket (orange) eller helt omarbetas eller tas bort (rött). Eller helt nya scener (också röda). Väldigt händigt när man tittade igenom scenstrukturen i Scrivener – och när jag hade skrivit om scenerna tog jag bort färgläggningen så att man kunde se exakt hur långt jag hunnit.
skogsanna 